Efter mycket trassel hit och dit börjar jag inse att man inte kan få allt i livet... inte på på en gång iaf och jag har faktiskt börjat älska livet mer. Jag tror jag vet vad som är bäst för mig. Jag är så tacksam att jag har min käre mor och min pojkvän som säger vad som är rätt. Jag ser sjukt fram emot mitt eget liv och så vidare. Mitt liv kommer bli great.

Jag har en liten fråga till er läsare: Varför har män svårt att prata om seriösa grejer?
Nu drar jag inte alla över ett streck. Det är säkert många som vill prata om kärleksproblem med sin partner och det är ju jättebra.

Men varför finns det då folk som inte VÅGAR prata. Stå där som ett fån eller hångla upp sin partner löser ju verkligen problemen. Det värsta jag vet är ju att dem bara låtsas som att inget har hänt. De kommer hem efter jobbet och allt är frid och fröjd. ÖPPNA ÖGONEN och börja prata ist.
Det är många tjejer/kvinnor som är sånna med.

Sluta hålla på anklaga varandra. Det är inte 1 persons fel när 2 bråkar. Inse era misstag ist och kom överrens.
Det är inte så lätt som det låter. Men att slänga skit på varandra i flera timmar hjälper ju väldigt mycket.

Dett här har inget med mitt eget förhållande att göra.

---

Jag vet att du tänker på Honom men varför låta då leva med din nuvarande när du inte ens älskar honom mer? Det har alltid varit Du och Han... inte DU och den du har nu.
Jag hade känt mig mycket lugnare och tryggare om du fortfarande var med Honom, för jag vet att du älskar Honom. Själv tycker jag om honom! Jag skulle absolut inte ha några problem med Han. Jag ser verkligen upp till den människan. Synd att det blev som det blev. För han hade verkligen respekt för dig... OCH mig! Jämför med vissa andra........

---

Det blev lite blandade känslor här. Vill egentligen bara komma fram till varför folk har svårt att prata med sin parnet.
Jag känner att jag börjar bli lite arg här så jag lägger undan datorn och går och duschar ist.

God kväll!

Ligger just nu och lyssnar på Alicia Keys nya album på Spotify. Visste ni om att hon och Robert Wells var mina favoriter. Jag fick en massa inspiration när jag flera gånger har känt att jag vill riva sönder notböckerna.
Jag kan inte förstå hur mamma kunde stå ut med mig när jag spelade piano i flera timmar i streck. Tänk er höra en låt varje dag/flera gånger under 1 vecka. Jag hade fått spelet om jag vore hon. Für Elise var min uppvärmningslåt och den har alla hört och tycker den är mer eller midre jobbig. Dock är den ju väldigt fin. Men att höra den varje dag i 2 år... Mjjaaa! Sorry ma'.

2 av Robert Wells låtar som jag kämpade med i 3:an är  ♥Spanish Rhapsody och Rhapsody in Rock IV! Saknar Estet, Saknar pianospelet, Saknar min piano lärare. Saknar allt som har med piano och noter att göra.

 

Hittar tyvärr inte Spanish Rock på youtube. Dåligt tycker jag!

 

Jag kommer skriva ner lite grejer som jag sedan vill läsa i framtiden (vet inte om ni läsare kommer tycka det är så intressant) bara för att minnnas hur det var med min första riktiga pojkvän och allt tjaffs med hans brudar.



Det här var längesen. Men tyvärr så höll det på i ca 2 år då jag var tillsammans med Adam. Jag var en riktig svartsjuk människa men det förklarar ju saken. Det är inte en persons fel när 2 bråkar eller hur? Saken var det att han fick mig att känna mig rätt så osäker.
Jag vet inte vem jag ska börja.

Katrin.
En tjej Adam hade bra kontakt med. Något han sa redan från första dejten när han var hos mig och msnade med Katrin var "Ska vi åka ner och hälsa på henne?". Redan där kände jag mig grymt osäker när han och hon skrev med varandra. Han tackade aldrig nej när hon ville att Adam kulle göra en bild på photoshop.
Men så en vacker dag satte jag mig vid hans dator (haha! Lyssna på det här.) och jag visste att han var inne på msn. Vad tror ni jag gjorde då? Skrev till henne så klart. Han blev så klart arg men vem var argast lixom?
HUR SER DET UT NU?
Nu är det lugnt mellan oss. Vi skriver lite med varandra och så.


Sara.
En dum och blåst brud på den tiden. Adam senaste ex då jag var tillsammans med honom. Hon hatade verkligen mig. Det märktes så väl. Hon ringde och ringde och skickade sms till Adam och ville så gärna träffa honom. Och när hon hittade min blogg började hon så klart kommentera. Det var inga snälla ord om man säger så. Men jag var inte speciellt snäll tillbaka. Tillslut orkade jag faktiskt inte med henne och sket i vilket. Men så var det "Fest i Flen" som dem kallar det när det är fest och musik över hela staden. Vem träffade man på då? Sara och hennes lilla fjortisgäng.
Jag och Adam var påväg hemmåt efter ett par öl. Vi stötte på dem och gick bara förbi. Efter 10 meter hörde man "THAI HORA"! Jag blev förbannad, mest för att hon inte våga säga något när vi gick öga mot öga. Jag sprang tillbaka och det blev en catfight. Men då visade det sig att det var hennes bästa kompis som skrek. Men vem orkade lägga ner tid på henne när hon inte har något med saken att göra. Adam kom springandes fram till Sara och skrek "Vad f*n håller du på med?" och hon sa bara "Men slå mig då? Vågar du inte?". Han vet vad som gällde och försökte bara putta undan Sara.
Det var SÅ nära att jag tänkte vända henne mot mig och ge henne en rak höger. Men det var ju tur att jag inte gjorde. Sen dess har man inte hört något från henne.

Loiuse.
Adams "riktiga" ex. Dem var tillsammans i några år och han pratade jämt om henne. Hon bodde i Sthlm och jag hade aldrig sett henne innan. Jag blev lite avis när han berättade hur hon var och hur bra dem hade osv osv.
Men så fick jag träffa henne och hon kände ju igen mig direkt. Och där stod jag och bara "Jaha, och du är?" Men sen kom jag ju på. Adam visade tidigare några bilder på henne.
Vi pratade och hade riktigt trevligt tillsammans. Jag gillade den tjejen riktigt mycket, söt och supertrevlig. Tråkigt att jag hade sånna fördommar om Louise.

See my side!

Älskar refrängen!




Jag som liten. Min farmor var på besök då.

---

Haha! Snygg frill. Här har vi även min första hund Charlie som jag kallade Lalle.
R.I.P Charlie ♥

---

Som liten har jag alltid fått höra att jag blir så himla lätt brun. Öh ja! Det kan nog stämma. Här har vi min man som valp. Älskade "Kexie".
Minns ni när dem där armband var så populära?

---

Här bodde jag på Nygatan i Vetlanda.




Så, det var dem.

UTBILDNING
Först och främst vill jag ju komma in på Universitet i Lund och studera i 3 år och sedan plugga vidare utomlands 1-2 år, som även kallas för masterutbildning. Då blir det isf i USA eller England.


JOBB
När jag är klar med utbildningen bosätter jag mig i Sverige och jobbar och hoppas på en snabbfastanställning. Förhoppningsvis kommer jag åka runt om i världen för att bygga och inreda byggnader.
Vid sidan om jobbar jag även med fotografering. Kanske samarbetar med med en modetidning där jag fotograferar modeller osv.

HUS
Min största dröm är ju att få bygga mitt eget hus. Annars köper jag ett hus och renovera den. Flyttar då där jobbet och shopping finns. En av mina drömmar är ju att få köpa en sommarstuga utomlands. Har jag råd kommer jag att köpa en sommarstuga i Italien.

FAMILJ
Innan jag blir 30 har jag skaffat 2-3 tjocka bebisar som skriker och kryper på golvet och är bara ivägen. Sen är det giftemål som gäller då. Då vill jag att min/mina flickor ska strö röda rosblad mot ingången och pojken/pojkarna ska hålla i ringarna. Blir antalet ungar ojämna får 2 av dem hålla varandra i hand.
Aja, nu orkar jag inte detaljera.
2 stora hundar som vaktar huset och 2 katter måste jag ha. Är en kattmänniska.
Ja just det... Giftemålet kommer äga rum på Filippinerna ;).


Ja, så långt har jag kommit.

Hela dagen idag har jag haft en klump i magen och varit helt borta. Men nu mår jag lite bättre.
Förhoppningsvis är jag frisk imorgon och kan dra till skolan.

Har fått massa inspiration idag och bara längtar att få...bli "vuxen" helt enkelt. Skaffa hus, ha en sommarstuga utomlands, ha ett riktigt och framgångsrikt arkitektjobb och jobba inom media vid sidan om, skaffa 2 stora hundar och 2 katter.
Och defenitivt vill jag ju bära på 2 ringar och ha 3 små knattar springandes efter mig.


Ja!!
Jag ska skriva ner hur jag vill att mitt liv ska se ut, om jag fick välja. Kul att få läsa det här sedan när man blir äldre.
Men det får bli i nästa inlägg. Håller på laga mat.

Snart är det väl ändå dags!?

Jaha, då var det dags att bita ihop. Just nu vet jag inte riktigt hur jag vill ha det... och det får mig att bli konstig. Men får hoppas att det löser sig snart.

Det är något som får mig att vilja dela med mig till världen om att jag är faktiskt är glad att jag har Han som min pojkvän... och framför allt som min bästa bästa vän.
Har nog aldrig varit så här ärlig och öppen mot en människa. Känner ni någon gång att en nära vän till er är den ni verkligen kan lita på och säga allt vad som rör sig om hjärtat och huvudet? Har ni? Känns inte det bra? Att kunna ha någon och dela med sig om vad som helst och som ger råd. Någon som man vet bryr sig och inte lyssnar med halva örat utan någon som tar sin tid att lyssna på vad ni har att säga.

Jag känner så. Det är härligt.

Programerna som Real Housewifes som då handlar om hur de glider runt i Manhattan och bara shoppar är fan diskriminering. Och det problem dem har är att deras schema är så fullt att dem inte hinner i tid till Elle-fotografering där dem får vara med på ett omslag osv osv.
Eller har jag fel?
Vad är själva grejen med dessa program? Att dem är rika och inte behöver ta ett halvt steg i arbetsvärlden? Att deras problem är att det inte kan hitta ett par 7.0 cm skor som passar till en klänning som dem ska ha till en Gala, så ist är dem och shoppar ett par 5'000 kr skor som dem förmodligen kommer att använda 1 gång om året bara för att de har mer än 500 st par skor att välja.
Eller?

Sånt här blir jag arg på. Att tv går med på visa dessa program, när dem EGENTLIGEN kan visa hur de andra har det i världen. De som inte har mat och vatten varje dag.

Alla har väl en liten tanke om att kanske vinna några miljoner och bara glida runt i livet. och slippa jobba resten av sitt liv. Det kan jag hålla med om. Själv vill jag ju vinna ett par miljoner där jag kan få njuta av livet... men sen då? När jag har allt jag behöver!? Vad ska jag göra då?

Ist för att TV visar hur Manhattankvinnorna har det med sitt flera-miljoners-liv och sitt lilla skoproblem, kan dem likagärna visa hur de fattiga har det ist och hur vi människor har förändrat världen på ett negativt sätt. De fattiga vill kunna leva ett så bra liv som möjligt och varje unge ska få gå i skolan och ha en riktig utbildning. Och när det gäller världensklimatet kan TVn peppa oss alla genom att sända ut vad vi behöver göra för att världen ska bli bättre och där våra barnbarn och barnbarns barn inte ska behöva lida av framtidens snuskiga klimat.
Ska det vara så jävla svårt?

Tyvärr så kanske det inte blir så. Men vi som ändå har det så bra och har ett jobb drömmer om att få vinna miljoner och dem klassen som är över oss kommer att ångra detta. Iaf dem som har insett allvaret. Medan de andra dör hellre bland sina miljonvärda bilar, hus osv.


Tänk på saken.

Mer och mer känner jag mig redo. Åh, vad jag längtar. Nu är det fan dags. Vad finns Här egentligen? Falskhet/Rykten/Fyllehelgen varje helg. Det kanske märks att jag börjar tröttna rätt så rejält, både i tankarna och beteendet.
Ja, nu är det dags. Men snälla säg inte det till någon!

Sitter och sjunger t.A.T.u's gamla låtar. Tänker på gamla tider man hade i 9:an. Wow! Ibland saknar man fjortisåldern då man var typ småkär i alla i skolan. Då man strutande i vad föräldrarna sa och levde sin egen lilla värld. Då man var ett gäng med tjejer (Jag, Vanessa, Sandra och Pia). Vi var en speciell liten grupp. Alla vi 4 var så olika men kom så bra överens fast alla dessa små-fjortis-tjaffs man hade varannan vecka.
Ja, det var alla tiders det.

Efter 9:ans avslutning splittrades vi totalt. Jag stannade kvar för att statsa stenhårt på estet-musik linjen i Vetlanda. Vanessa flyttade till Irland. Sandra stannade kvar men vi umgicks aldrig medans Pia flyttade tillbaka till Danmark där hon hörde hemma och har inte hört ett enda ljud från henne sen dess.

Hur mycket vet jag om mina gamla klasskompisar?
Sandra pluggar/jobbar som undersköterska... eller var det sjuksköterska?
Själv är det universitet med inriktning arkitekt som gäller.
... and that's it.

Efter gymnasiet inser man vilka man verkligen bryr sig om. ♥  För det är då man tar livet på allvar.

Ibland blir det bara jobbigt... Ännu jobbigare blir det när man har en pojkvän man tycker om.
Det har gått 1 ½ år nu och en viss person ger sig inte. Ibland undrar jag hur killar fungerar?
Han avslutade relationen, fick som han ville fast jag kämpade i 2 månader för att förlåta honom. Och tydligen skaffade han en ny brud för att få mig svartsjuk vilket han lyckades med men som även fick mig att komma över honom lika fort som när vi blev tillsammans. Nu ångrar jag mig för att jag grät så innerligt och besvärade mina närmaste vänner sent på kvällen för att jag inte ville vara själv.

Jag vill inte och kan inte vara kompis med dig! Du måste förstå att livet går vidare och att inte du kan ringa mig när en tjej dumpar dig. Jag vill inte prata med dig när du ska rabbla upp en massa känslor och allt vi hade innan. Nej, du är inte död för mig men det kommer ju göra det om du fortsätter så här för du gör mig bara så arg. Jag tänker inte låta det jag har nu tillsammans med en kille förstöra det som har hänt innan med någon annan. Det har redan gjort en gång innan. Snälla förstå!
Jag är inte den enda  fisken i sjön. Kom över mig och ha roligt i livet ist för att tänka på mig varjedag som du säger. Ja, du ser mig som en liten seriefigur som går runt och gjorde livet lite roligare. Men hur bra hade vi då? Första halvåret var väl underbart men resten av 1½ åren var ju bara.... Tyvärr! Det kommer aldrig bli mer du och jag. Och tyvärr vill jag inte ha någon kontakt med dig mer. Inte när du försöker få mig att minnas tillbaka, speciellt den dagen jag hade ont som mest i magen och förlorade något som kunde bli något så underbart. Men du var inte där när jag behövde dig. Det var det enda jag tänkte på mest när jag ville komma över dig - Han dök aldrig upp (ist var han hos sin kompis o firade hans födelsedag) den dagen livet i magen försvann. Det var nog likabra. Då vet man ju hur mycket "det"  betyder för dig.....

Förlåt om jag låter så egoistisk. Men är man inte där och stödjer en som bär på något man har skapat tillsammans är personen ingenting för en. That's it.

Hej!

Det här kommer inte vara ett roligt inlägg. Bara så ni vet. Jag känner att jag behöver släppa ut aggressionen en hel del, nu när jag har var så pissed off på en familjemedlem i flera månader och blivit så jävla äcklad.

JAG SKA BÖRJA MED: DITT JÄVLA ÄCKEL! Hur fan kan du beteé dig och göra sådär mitt framför din dotter? Det klart som fan att jag inte vill byta ord med dig när du har äcklat mig i flera år och ljugit mitt framför facet på mig?
Du tror att jag är så jävla blåst men förlåt att du fick mig på köpet när min faster adopterade mig.
Du vet så väl hur svårt jag har haft det med min adoptivmamma....och nu kommer du med ditt perversa beteende!? Jag hatar att kolla på dig när jag gör mig fin för jag märker hur du kollar upp och ner på mig och tjeckar in röven på mig? SÅ JÄVLA VIDRIGT ATT JAG VILL SPY. JAG ÄR TA MIG FAN DIN ADOPTIVDOTTER!!!!!!!!!!!!!!!!
Nu förstår jag varför du ljög om dig själv men berättade allt om min mamma ist. Du tycker inte om henne som människa men det kommer inte påverka mig. Det är hon som spenderar sin tid för att lyssna på mig när jag har det svårt och allt när det gäller kärleken. Men gör du det likadant? NEJ! Du skiter i vilket? Huvudsaken du har 8 st 7.0 i näven som kan söva dig till söms varje dag. Inte undra på att du är som du är.
Jag är trött på dig. Förlåt men jag orkar inte med allt frid-och-fröjd-spelande. Jag har fått nog. Jag orkar inte spela falsk mer. Jag har flera gånger velat talat om det här för dig men du bara går din väg när du vet så väl att jag har rätt och vem fan vill prata med en rygg?
Jag saknar min gamla pappa och älskade honom högt. Men nu har det hela vänt sig.

Tja!

♥

Igår blev jag erbjuden till ett heltidsjobb. Jag vet inte riktigt om jag vågar ta det. Jag menar, jobba minst 11 h varje dag och ha en 1 h lunch. Men sen har vi våra egna raster då hälften av alla på restaurangen röker. Så när vi har rökt klart är det bara att springa in igen och jobba.
Jag vet inte riktigt hur jag vill ha det just nu. Min plan iår är ju att resa och bosätta mig på en storstad med fler möjligheter. Men heltidsjobbet är bara i 3 månader Jun-Jul-Aug. Då är det ju fan sommar! Åh, jag vet inte.
Som Tini sa " du kommer ju inte få umgås med dina vänner" och som babe sa igår "Då hinner vi knappt ses".

Jag tänker mer så här när det gäller kärleken till babe "Dem 3 månaderna kommer jag tjäna över 80'000 kr men då hinner jag knappt ha någon fritid men efter allt slitande har jag ju tjänat ihop massa pengar då jag och Han kan hitta på en massa saker."
Men frågan är kommer jag palla jobba så mycket bara för pengarnas och fritidens skull?

JA, FÖR HELTIDSJOBB!
1. Pengar Pengar Pengar
2. Betala skulderna
3. Nöjen och en massa fritid
4. Resa med älsk
5. Bosätta mig ngn annanstans
6. Lägga undan pengar

(mer kan jag nog inte göra med pengarna)

NEJ, FÖR HELTIDSJOBB
1. Hinner inte umgås med folk
2. Stressa varje dag
3. Vill inte bli utbränd
4. LAAAAAAAT människa


Jag antar att jag har resultat framför mig. Men lätt att jag ska ha löneförhöjning. Så bra som jag var när jag började jobba ;) och bättre har jag blivit.... Haha! Skojar!....Eller ne.